Ärligt talat beter vi oss allt annat än väl mot varandra. Det finns fler fraktioner än människor, då vi har väldigt gott om uppfattningar. Sorgligt nog är dessa ofta placerade i områden där vi saknar kunskap och insikt. Men ingen fara på taket - Det kompenserar vi med Uppfattningar av "alla vet"- karaktär.

 

Så, den där vidunderliga bergskedjan av enighet som omvärlden ser, är i verkligheten en Hallandsås av sprängd sten och gegga som ingen budget i världen verkar kunna betvinga. I alla fall inte så att det är värt pengarna.

 

Varför sitter vi då och ser ner på varandra? Jag tror att en anledning, är att vi tävlar hej vilt inbördes, men inte har intresse nog att slänga in fakta i ekvationen. Låter det hårt? Det är det, men har någon en bättre förklaring? Och detta leder i sin tur till dagen ämne - Tjafset om  Bästa Hästrasen.

 

En av de saker som gör hästeriet så fantastiskt är dess bredd. Det finns verkligen en ras för alla. Om när man väl hittat rätt stannar man som regel där. Det är sällan en kallis-älskare köper ett russ, bara för att se hur det är att ha ett. Och så vi älskar våra djur, deras särdrag, deras släktingar och allt de kan uträtta. Bra så. Allt väl så.

 

Men sen kommer det förbaskade jämförandet och tjafsandet, Vi verkar liksom vara väldigt ömhudade och protektiva kring den ras vi valt.. Det är nu vi känner oss tvingade att förklara för hela världen (som är måttligt intresserad) att en viss ras är "bäst", till skillnad från osv, i all oändlighet

 

Finns två sätt att höja sig ovanför massan. Antingen stiger man själv eller så sjunker världen runtomkring. Sorgligt ofta väljer vi den andra varianter. Nu börjar skitsnacket - Nordsvenskar är okänsliga, islänningar är djurplågeri att sitta på. Shettisar är elaka, Fjordingar är slöa, dressyrhästar tortyrrids osv.

 

Sedan slår pendeln över åt andra hållet till - "Min ras är bäst därför att.." . Och det är här kreativiteten får vingar. Då är araben den bästa  hopphästen som finns. TP´n har en given plats i varje dressyrtävling, travaren är oslagbar på en fälttävlansbana osv (Och om min häst är bäst så måste väl jag vara det också, iaf lite...)

 

Ser ni vad jag menar? Varför beter vi oss, vuxna människor, som småungar i det här fallet. Varför räcker det inte med att omhulda det hästen har medfött och hylla det i din lilla privata kärlekshistoria? Ska det vara så svårt verkligen?

 

Att njuta åt den modiga galoppören, som flyger fram så hovarna dånar. Den omåttligt pampiga friesern. Nästan ormlikt smidiga gymkhanahästar som vänder på en tanke. Voltige-hästen som bär en halv skolklass i perfekt balans. Ardennerparet som mäktar med att dra en plog genom obruten mark. Och alla dessa omåttligt vänliga och tålmodiga små ponnyer som stod ut med oss som barn. De var vår port i in i detta alternativa universum. 

 

Är det verkligen så svårt att älska dem för det de är? För det de kan? Seriöst nu, vuxna människor emellan.

 

Att sitta och jämföra kärlekar som vi tyvärr gör är, enligt min mening, både kontraproduktivt och omoget. Och hur befriande det än är för stunden, har just den här tävlingen inga vinnare. Tvärt om, tyvärr.

 

Så, varför envisas med att bryta isär vår gemenskap på detta vis? För det får konsekvenser, tro inte annat. Och att  söndra och härska i hästvärlden hinner man just nu med på en eftermiddag. Med generösa fikapauser.

 

Lösningen? Tja, jag tror att om vi pratar MED varandra istället för OM varandra så har vi kommit långt. Om man har en uppfattning om en ras så idka lite källkritik. Vet du något relevant som förstahandsuppgift (ej FB t ex)? Eller är det baserat på äventyret, ridlägret -72? 

 

Jag har inga illusioner om Den Totala Gemenskapen. Vi hästmänniskor går alltför gärna vår egen väg. Men vi kan bete oss som folk mot varandra. Det är, om inget annat, våra härligt olika hästar värda.