Alla som sysslat med djurhållning en längre period får det - djurögat, detta närmast mytiska idealtillstånd. Eller myt och myt förresten, det går väl nästan inte att undvika bara man hållit på tillräckligt länge och lyckats lära sig av sina misstag. Dubbletterna inräknade.

Efter en farlig massa år har jag börjat få någon slags variant på det där, men inte ens i detta fall har jag lyckats med att välartat följa med strömmen. "Den rör sig inte rent" är väl legio. Här är det - "Den rör sig fel", och det är djupt orättvist då djuret i fråga kan röra sig absolut felfritt. Eller rättare sagt, den rör sig kärnfriskt, men inte enligt min smak. Och vi pratar sekunder tyvärr, dvs långt innan jag har hunnit fundera på vad jag tycker om hästen så har jag redan bestämt mig. Mer än massor av gånger har jag förtvivlat försökt förstå vad det är för fel på mig, som gör på detta vis. Lennart har blivit min (och mina vänners) räddning.

Vi tar det med en gång, det som står ovan är inte tänkt som skryt eller värre än så, något att avundas. Men det är liksom nödvändigt att ta med det för att resten av texten ska bli begriplig. Och förresten är det djupt onyttigt att ta sig själv på allvar alla dagar i veckan.

Jag märkte det för första gången för kring 10 år sedan. Hade i triumf hemfört en tecknad film om hästar. "Spirit" hette alstret i fråga och nu var det dags för lite female equine bonding. Dottern var kring 5 år.

Filmskrället drar i gång och det kommer direkt en rastlöshet och irritation över mig. Den övergår i frustration och till sist aggression. I det här läget fann jag för gott att lämna ovanvåningen för att

1.Fly dotterns undrande blickar

2. Undvika svårförklarliga olyckor

3. Kolla så att vi hade folie hemma då jag tydligen behövde en liten hatt

Vad hände? Så fort filmen inte pågick så blev jag mitt vanliga komplicerade jag, men vad i h-e hände? Det tog en bra stund, men till sist så - Det var ögonen. De som gjort filmen i fråga förefaller ha varit fullkomligt nöjda med att hästarna var väldigt lika just hästar. Mitt problem var att man satt människoögon med ögonbryn på. Varje gång ett hästöga rörde sig i bild skrek mitt inre FEL! FEL! FEL! Det oväsendet blev snabbt outhärdligt och inte ens ironiskt.

Annat exempel med annan problematik - Bamse. Borde inte vara ett allvarligt problem, men i den tecknade varianten för TV är hovväggen på Åsnan väldigt brant i tån och det är inte bra alls (suck) I Lucky Luke har Jolly Jumper motsatt problem och borde ha känningar i kotorna (mer suck).

Vill nu bara göra en sak kristallklar. Som person saknar jag fantasi och är därtill en opraktiskt dålig lögnare. Men en sak vill ska vara fullkomligt klart - att allt detta är så sanslöst dumt att jag inte hade kunnat hitta på det om så mitt liv hängde på det.

Men värst av alla (hittills) lider Åsnan i Shrek. Bogarna och armbågarna är allvarligt felkonstruerade och har en felaktig bredd i fronten. Men det är värst bak, då han är synnerligen krokhasig (suck och stön).

Kommen så här långt ställer man sig ett litet antal frågor som egentligen samtliga mynnar ut i "och hur dum är du då?" Högst motiverat! Allt detta hoppas jag innerligt att alla förstår, är icke viljestyrt. Inte alls, tvärt om. Av-knapp saknas! Det finns noll anledning för mig att analysera exteriör på hästar på den lokala ridskolan, men det här lever sitt eget liv. Om det inte råkar bli så att jag vill veta Var och Hur saker sker, då "går" jag upp på ett medvetet plan.

Vi är förresten helt ense, det är inte ett dugg synd om mig. Men vem hade anat att man, utan utbildning, kan överdosera i rörelseanalys? Livet är i sanning fyllt av onödiga mysterier.