Det svåra valet

Bruksprovet slut i KWPN, snart dags för SWB och DWB. Här i norr är det ännu tid kvar tills att tillverkningsfesten startar. Lite mer söderut är den "in full swing". Varje år vid den här tiden tänker jag ofelbart på Sören Nordin. Han ansåg att de bästa fölen föddes i maj. Men va fan visste han - han höll ju på med travare (Måtte inte inte någon enda levande missa ironin här.)


Nedräkningarna har börjat från fjolårets frossa som sagt. Och som vanligt kommer årets föl att bli de bästa någonsin (iaf statistiskt enligt BLUP) På många ställen kan man följa hur många dygn det är kvar till beräknad förlossning, en för mig obegriplig övning.

En av de saker det snart kommer att finnas otroliga mänger av, är goda råd. Alla får dem, nästan alla ger dem. Det är ju en i stort sett ofarlig verksamhet. Den som ger råd har antingen rätt eller ansvarsfrihet, den som får dem kan ignorera dem eller skylla sig själv.

Eller vänta här nu, den där sista gruppen kan ju få det lite kämpigt. De som fick ett dåligt / felaktigt råd. Ingen ger sådana med vilje, men förutsättningarna för att ge rimligt vettiga råd är starkt skiftande. Och det är svårt att kolla "meriteringen" på rådgivaren i andra änden på en skärm. En del försöker inte ens (????)

Får man inte skylla sig själv då? Jo, på sitt sätt får man det, men det illustrerar utmärkt väl dagens ämne - Ensamheten som uppfödare.

När jag sitter och slänger käft med vänner på Bruksproven kännes det alltid som man är innesluten i ett slags uppfödarkollektiv. "Alla vi som xxxx" ni vet. (Ok då, alla "de som" också) Under glada former fortsätter vi där vi slutade senast (=Breeders). Så tar veckan slut, vinnarna koras, ingen förstår riktigt till fullo varför, men alla åker hem.

Det finns ett antal människor som jag jag älskar av hela mitt hjärta och vars råd jag tar som gospel. Ett bra år träffas vi 2 ggr, ett exceptionellt år 3. Kanske har de koll på mina ston, det är lite olika. Anledningen till att dessa är så värdefulla för mig är att jag kan få veta vad de tycker och varför de nått sin uppfattning. Då har jag nytta av den och de behöver inte ha koll på min stobas. Den har jag själv. Med blytung betoning på "själv".

En av de insikter som varit viktigast för mitt uppföderi har varit att acceptera ensamheten i mina beslut. Det där låter tradigt, men kan det vara annorlunda? Mitt sto, mitt hingstval, mitt föl, min framgång/motgång. Även om du haft en veritabel symfoniorkester som enhälligt rekommenderat en kombination så är valet och fölet endast och allena ditt.

Det är lite ironiskt nog extra mycket ditt om det blir fiasko. För jag har märkt att om det blir bra så brukar rådgivarna vara mer villiga att bli ihågkomna. Och jag har stått där, ensam, med ett föl som jag är ensamt ansvarig för att det finns. Så ja, jag vet exakt hur "kul" det är.

Nu ska du få det bästa råd jag kan ge i den här frågan - Acceptera att det är så här, för det kommer inte att gå över.

Jag har aldrig någonsin hört talas om någon, som gett ett sämre råd, som efter det dykt upp och erbjudit sig att ta hand nuvarande och kommande utgifter. Inte heller att köpa ungen till "lyckat fölpris" av samma anledning. Möjligen har det inträffat, men då måste det finns fler faktorer än ovan nämnda.

Är inte en ryttare lika ensam? Nej, inte på samma vis. Ni (jag rider inte) är ensamma på banan, visst, men vi har lite svårare att rycka på axlarna, glömma och göra en ny start. Här görs ett nytt liv...går inte bara att avbryta eller stryka sig, även om man iaf ofta vill dunka huvudet i närmsta vägg.

Blev du lite nervös av det du just läst? Bra för det var tanken. Som uppfödare har du ett gigantiskt ansvar och vi pratar "liv och död" här. Det är inte meningen att jaga bort allt och alla från branschen, men om man inte är beredd att ta det hela på gediget allvar så gör något annat. Helst innan skiten träffar fläkten.

PS Självklart vet jag att många par sysslar med detta, men jag tror att ni förstår vart jag vill komma DS