Att spela Monopol, del 1

Det vore lite gränsande till oärligt att inte erkänna att det finns ett visst mått av bitterhet och ett rejält dito rå ilska i denna text. Av den anledningen är det lika bra att börja där så att du, högt ärade läsare, är klar över det från början. 
 
Vi i Sverige har under ett närmast oändligt antal år haft diverse monopol. Och nej, det gäller inte bara Systembolaget. Som avlare var (ibland är) det enastående bökigt om man har *spottar tre gånger över vänster axel* egna idéer om vad man vill med sin avel. Men lika lite som man kan hindra folk att dricka rödsprit, kan man stoppa folk från att göra den kombination de vill. Däremot finns det straff. Avlare slipper som regel skrumplever, men får istället papper med mystisk färg. 
 
När jag började med detta fick jag lära mig att vi var bäst i världen. Den gick jag på, ack så villigt. Till mitt försvar kan jag bara anföra att jag var 16 år gammal när jag började, så indoktrineringen gick smidigt. Vi hade ju både ju både Maraton 600 och Napoleon 625!!! 
 
Egentligen behöver jag väl inte säga mer, då det varken är ett skämt eller överdrift.
 
Fallet blev tungt, smärtsamt och kännbart för samtliga inblandade. Men märkligt nog, nästan sist av alla för Avelsföreningen som höll fast vid Sitt Reglemente som en engelsk adelsman i sin rävjakt. Det är inte vackert att behöva säga det, men det måste göras.
 
Det är min absoluta uppfattning att SWB idag existerar trots sina insatser och inte på grund av dem. 
 
Utan tvivel håller många inte med mig. Som alltid, helt ok. Min uppfattning står jag för.
 
---
Här har det funnits ett stycke text som jag tvingats inse att jag inte kan skriva. Därav viss brist på logisk följd. Men risken finns att min hjärna exploderar av ilska. Efter alla dessa år är det en bedrift i sig.
--
 
Droppen för min del kom med Upplevelsen Rotspon.
 
Ett av de största glädjeämnena i mitt avelsliv var Wellfare e Weltmeyer- Laurie´s Crusador xx. (Frid Finaste) Premierad i Hannoveraner Verband och införd i huvudstamboken. Det är svårt att börja bättre, med de preferenser jag har.
 
 Vad är då Prio Ett med ett sånt hår sto? Att skaffa en fungerande dotter, naturligtvis. Och eftersom jag är en varm anhängare av Golden Cross-avel så ville jag självklart ha en, enligt min mening, fungerande hannoveranerhingst. Att ta risken att vara helt beroende av att någon tar in en passande hingst, vägrar jag. Lotteri får andra syssla med.
 
Rotspon var en av dessa få, men jag ville naturligtvis regga ungen direkt i Hannoveraner Verband. Där stötte jag på patrull obegripligt tidigt. Hos Flyinge. Som inte bara var den som tog in på hingsten utan även var den som skulle genomföra betäckningen. Det resulterade i en märklig konversation.
 
- Jag kommer att registrera avkomman i Hannoveraner Verband, men det gör väl ingen större skillnad.
 
- Varför det?
 
- Därför att jag vill det.
 
- Det finns det ingen anledning till.
 
- Det är möjligt, men nu vill jag det. Om det blir ett sto vill jag att den ska vara rasren så att jag kommer vidare.
 
- Jag förstår inte varför du vill krångla till det så där. Vad heter ditt sto?
 
- Förlåt?
 
- Du vet, namnet.
 
- Jag vet vad ett namn är, men vad ska du med det till?
 
- Jag behöver det.
 
* Båda suckar*
 
- Hon heter Wellfare.
 
- Hon har ju varit här förr.
 
- Jag vet.           (Påminn mig INTE, vi hade samma tjafs i fjol. Då gav jag mig och fick ett sto.)
 
- Hon är ju visad och godkänd inom ASVH.
 
- Jag vet.
 
- Hon har ju riktigt bra poäng också.
 
- Jag vet det med.
 
- Då behöver hon inte registrera sin avkomma någon annanstans. När beräknar du att komma med henne?
 
* Ger upp. Anger datum. Slänger på luren. Svär som en sjöman*
 
Nu hör det till saken att hela den här konversationen sker med en ton så nedlåtande att den vanligtvis bara förekommer på dagis och statliga myndigheter, typ Arbetsförmedlingen.
 
Där tog det som sagt till sist Hus I Helvete och det skall rätt mycket till. Jag hatar att bråka och hade nog aldrig ens ringt ett utlandssamtal. Men på en våg av ursinne flyttades Wellfare tillbaka till Hannoveraner Verband och Erella till Holsteiner Verband av bara farten. För säkerhets skull kontaktade jag Oldenburger Verband och Zangershaide också. Samt KWPN, BWP och DWB för att täcka in resten av det jag tyckte räknades.
 
Rotspon-ungen blev en pojk. Och hannoveranare. Liksom därefter kommande föl. Ett antal holsteiner-ungar blev det också. Flyinge övergav jag, liksom deras hingstar, så de nya barnen fick tillverkas i lönndom på en annan station. Jo, det är helt sant. Så kunde man Inte Göra. Nämligen. 
 
Fast allt detta skedde i en brytningstid. Oldenburger Verband började regga svenska föl, fler följde efter dem. Hannoveranerklubben startades och där var mitt ytterligt modesta bidrag att delta på mötet. Hingsthållare började marknadsföra hingstar som bara kunde användas om man reggade i ett annat förbund osv. 
 
Resultatet? Den svenska avelsskutan läckte som ett såll och allt färre föl reggades. Vi var många som gjorde ett F*ck U 2 och tyckte att om SWB nu var så enastående i all sin fullkomlighet, så skulle de få vara det utan oss.
 
En, säger EN enda sak gjorde att jag gav det en ny chans. En-hingstlicensen med alla de förändringar det innebar. Det ska SWB ha cred för, men att man gjorde det under galgen kan det knappast råda något tvivel om. 
 
Ett positivt resultat  pga allt det här var, att plötsligt fick jag tillgång till en väldig massa info. Och den är avgjort inte samma överallt. Men det gör den så mycket viktigare i min bok. Alla har sin egen, mer eller mindre sockrade sanning, det ska det inte hycklas om. Men om man får ett antal "varianter" så lär man sig rimligen något. 
 
 Extra bonus, språket i hästvariant. Numer läser jag bra danska och engelska, förstår tyska hyggligt och kan gissa mig genom holländska. Och jag kan följa hingst- och stolinjer genom olika avelsområden. Det ska inte underskattas. För att inte tala om allt skriftligt material som skickats och släpats hem. Har ett riktigt hyggligt referensbibliotek numer.
 
 Som ni förstår så vann jag på detta i längden. Problemet, som än i denna dag gnager i mig, är att så många gjorde det inte. Svensk avel gjorde det Absolut Inte. Några av alla de som hoppade av kom tillbaka. Långt ifrån alla. Jag ser med spänning fram emot hur och framför allt om SWB kommer att agera i den frågan.
 
 
 
För övrigt anser jag att stofamiljerna ska numreras.